Snöade in på det här med stora maskiner

Mest för att hålla igång bloggen

Klubbägarn spenderade sin andra hela dag på äventyret till en början i den städskrubb han dagen till ära vart tilldelad som kontor. Den dova belysningen och det obefintliga ventilationssystemet fick dock honom snart på andra tankar. Här skulle det letas guld, det var ju trots allt därför han åkt hit. Sikte togs därför emot de kullar, för övrigt kallade Los Altos, som skymtats tidigare. Som sig bör underskattades dock höjden på kullarna och därmed även tiden att bestiga dessa. Det hela visade sig bli ett ganska krävande företag. Men skam den som ger sig. Klubbägarn är inte den som viker sig när det blåser motvind på barrikaderna. I alla fall om inte motvinden inte är alltför långvarig.

Motivationen tog därför snart slut. Klubbägarn rullade sedan nerför berget och firade med ännu ett mål skräpmat.

Efter en lång och segdragen båtresa över Atlanten är så Klubbägarn äntligen framkommen till det förlovade landet i väster. Resan fortlöpte utan större svårigheter även om en märkbar irritation kunde skönjas hos Klubbägarn när det första amerikanska kaffet avsmakades, det var lika blaskigt som ryktena förutspått.

Den första hela dagen i Amerika började sedan med att ta del av den amerikanska matkulturen. Frukosten, som intogs på en riktigt sjaskig diner, var, likt bilden ovan visar, en rejäl kolesterolbomb men gavs ändå godkänt i betyg. Plus i kanten här till att personalen på eget bevåg fyllde på Klubbägarns kaffekopp både en, två och tre gånger även om kaffet då inte var av vidare kvalitet.

Efter frukosten klev Klubbägarn ut i den milda kaliforniska brisen och tog sikte uppemot de berg som kunde skymtas i fjärran. Längtan efter det guld som sägs finnas där är ju hos Klubbägarn, likt hos många andra lyckosökare som sökt sig till Amerika, av avsevärd karaktär.

Då avståndet dit bedömdes vara i det längsta laget och Klubbägarns jetlag fortfarande var rejält sköts guldgrävandet dock på framtiden.